Avsnitt 10: Klimatförändringar och extremväder under den långa medeltiden

I spåren av Sankt Olav. Pilgrimspodden.

Hur påverkades Norden av klimatförändringar för tusen år sedan – då kung Olav Haraldsson landsteg i Selånger på sin sista färd mot Norge – och hur såg det ut senare under medeltiden då pilgrimer vallfärdade i Sankt Olavs spår till Nidaros? Vi träffar Fredrik Charpentier Ljungqvist, historiker, docent vid Stockholms universitet och forskare i klimathistoria. Han har skrivit flera populärvetenskapliga böcker, bland annat Den långa medeltiden. De nordiska ländernas historia från folkvandringstid till reformation och Klimatet och människan under 12 000 år. Just nu är han Pro Futura Scientia Fellow vid Swedish Collegium for Advanced Study i Uppsala och förbereder ett internationellt forskningsprojekt om produktivitet i jordbruket från 1500-talet till tidigt 1800-tal.

I samtalet görs några nedslag under ”den långa medeltiden”, ett begrepp som fångar in perioden från 500-talet till 1500-talet. På 500-talet inträffade två vulkanutbrott i tät följd som orsakade stora väderfenomen. Ett stort vulkanutbrott inträffade på norra halvklotet 536 och gav en avkylande effekt. Nästa vulkanutbrott inträffade 540, vilket ledde till en global nedkylning.

–Följden blev enorma köldknäppar med vinterförhållanden under vissa somrar. Träd slutade växa och det kom frost mitt i sommaren. Öppna betesmarker växte igen och uppskattningsvis förlorade man hälften av befolkningen i nuvarande Skandinavien.

– Ska man peka ut en klimatkatastrof de senaste två tusen åren så är detta den allvarligaste.

Vissa forskare vill koppla ihop väderkatastroferna på 500-talet med berättelserna om Fimbulvintern och Ragnarök ur den nordiska folktron. En olycka kommer sällan ensam. Vulkanutbrotten följdes av den justinianska pesten 541, som kanske hade samband med nedkylningen, men som också kan ha varit en slump, och som var lika allvarlig som digerdöden på 1300-talet.

Den medeltida värmeperioden från 800-talet till 1200-talet gav förhållandevis höga temperaturer. En orsak kan vara en viss avsaknad av stora vulkanutbrott, som kyler ner klimatet. Det var också en period av relativt hög solaktivitet. Sommartemperaturerna i Norden på kung Olav Haraldssons tid motsvarade ungefär vår tids sommartemperaturer. Denna värmeperiod gav förutsättningar för en expansion av jordbruket, bland annat kolonisering av Island och Grönland och även ökad odling i delar av Jämtland och Härjedalen.

Periodens främsta fördel var en avsaknad av riktigt kalla perioder. Däremot kan det ha förekommit många torra somrar, visar preliminära forskningsresultat.

– Sommartorka av den typ som vi fick uppleva 2018 tycks ha varit vanlig i Nordeuropa på 1000-talet. Det kan ha gett missväxt på grund av torka och det var nog ingen dans på rosor för bönderna.

Den värsta torkan inträffade dock i Central- och Nordamerika under samma period som vikingarna koloniserade Island och Grönland. Sjöar som numera används som vattentäkter var då helt uttorkade.

I början av 1300-talet inträffade en serie extrema väderhändelser i Europa. Kopiösa mängder regn ledde till förstörda skördar och översvämningar tre år i rad, 1315–1317, bland annat i England, Nederländerna och Frankrike. – Tio procent av befolkningen norr om Alperna dog på grund av svält.

Idag används klimathistoria inte bara för nya infallsvinklar på historien, utan ger också stöd till att uttolka vår tids klimatförändringar. Tillgången till långa referensperioder kan bidra till att förbättra klimatforskningens modeller. Som klimathistoriker följer Fredrik Charpentier Ljungqvist också nutidens klimatdebatt. Det har blivit ett problem, menar han, att klimatet ofta anges som den enda tänkbara förklaringen till olika miljöproblem.

– Man glömmer lätt andra miljöfrågor och det finns en risk att klimatet får alltför stor förklaringskraft.

Programledare: Nils Johan Tjärnlund.